tänder jag ett ljus och omfamnar mig själv…
Min intention är att använda kärleken som medicin. Kärleken helar och mjukar upp alla ärr.
Jo, jag är ärrad på olika sätt. Alla ärr rymmer minnen av olika slag. Några har bleknat och blivit mjuka. Andra känns lite strama och kompakta. Oavsett så accepterar jag dem och ger dem omtänksamhet och omsorg. Det är som det är och varje synligt/osynligt ärr har medfört något till mig i livet. Jag behöver inte gilla det eller älska det men jag behöver försonas med det som hänt för att kunna släppa det som inte längre gynnar mig.
Just nu har jag synliga och kännbara ärr jag tampas med varje dag och har så gjort i drygt ett år. Jag överlever och jag klarar mig väl. Det jag får acceptera är min egen ”vinglighet” som gjort att jag trampat – klivit fel. Så onödigt. Men det har hänt och det kunde ha fått katastrofala följder. Så blev det inte och jag är lyckligt lottad.
Nu lever jag i flödet. Från det min rygg signalerade att den helat sig så har det gått undan i rasande fart. Trots Coronaepidemin. Mina skadeverkningar har varit dubbelbottnade och det har varit svårt (för mig otippat och orimligt) att lokalisera för att veta vad som är vad. Det har varit våldsamma ”nervskjut” (buktande diskar som trycker på nervrötter)från min skadade rygg samtidigt som knäet försökt alarmera. jag har kämpat med diskkbråckssmärtorna sen december i fjol och sökt/hittat vägar att lindra/hela/Stödja för läkning. MR (på ländrygg )beskedet i oktober var inte uppmuntrande.
Jag trampade ner foten hårt och fel (från cykel) den 20:e augusti under vår sista cykelsemesterdag. Det kändes som att hela benet ryggen gick sönder (en explosion) och jag oroade mig för att ha förvärrat mina diskbråcksskador. Knäskada fanns inte på min världskarta. Jag blev bara rädd att”nervskjuten” från diskarna skulle intensifieras..
Tänk hur tokigt det kan bli.
I början på december frågade Maria om det kunde ha blivit en meniskskada i knäet vid nedtrampet?
Allt föll på plats och jag blev varse om att jag inte hängt med ryggens läkning. Jag hade varit trög rent ut sagt. Den hade helat sig sakta men säkert men min fokus hade bara varit i smärtorna i knäet och belastningskänsligheten. Jag sov inte på nätterna och gick med kryckor.
Från det att knäet fick uppmärksamhet var det som att surfa på en våg. Läkarbesök på Hälsocentral på måndag (remiss till ortoped SUS), ortoped besök Hermelinen på fredag (remiss MR), MR SUS på tisdag och återbesök ortoped Hermelinen på måndag vid Vintersolståndet. Ny remiss skickades till ortopedi på SUS. Bokad tid på SUS.
Det är helt fantastiskt vilket flöde. Mitt i en pågående Covidpandemi med många och stora restriktioner. Jag är så innerligt tacksam.
Så visst är det sant att kärleken helar. Jag har tränat på tillit och tänjt på mitt tålamod. Jag har lärt mig ännu mer om helande på cellnivå. Och jag har släppt mycket av sånt som fått mina ärr att svida eller värka. Trots min isolering så tränar jag mina mästartalanger idogt. Jag är tacksam för att jag är jag.
Avslutar med: Så så så det kommer bli bra…