Jag väljer att se från örnens perspektiv.

Kraftdjur är en aspekt av livet. Urbefolkningar och människor som lever i/nära naturen ser på livet ur ett större perspektiv. Det ser tecken, de iakttar det som finns runtomkring för de vet att universum viskar till oss hela tiden. Slumpen existerar inte; allt är i synkronicitet med varandra. Min gammelmästare Wanja Twan i Reiki sa: ”You have to see the whole picture” när hon förmedlade om sitt rika liv. Det ligger så mycket i det för hur ska vi veta, lära oss om vi inte vidgar vårt synsätt och ser bortom det som ligger framför näsan på oss.

Jag har haft förmånen att träffa urbefolkningar ur olika kulturer och det har berikat mig på alla sätt. Jag har mött mästare från olika folkslag och jag har valt att gå i lära för att lära känna mig själv på en djupare nivå. Kraftdjuren har varit och är naturliga komplement i lärorna. Björnen var mitt första medvetna djur som vägledde mig under en lång tid. För ca 25 år sedan åkte jag tåg till Stockholm för att gå nån komplementär vidareutbildning. Jag ”råkade” dela kupé med en amerikansk kvinna från en urbefolkning. Vi skapade en relation med varandra och samtalade en stor del av resan (halva natten). Hon berättade att hon blivit utvald och utskickad av sitt folk för att åka runt i Europa och berätta om Björnfolket som höll på att vakna och samlas världen över. Hon och jag tillhörde dem. Hon besökte skolor och föreläste för ungdomar för att de skulle förberedas och bli medvetna om kraftdjuren. Hon hade besökt Kiruna och Gällivare och var på väg söderut.

Sen dess har jag haft en god relation med kraftdjur som har gett mig ett oerhört stöd i livet. Jag ser dem som en förlängd del av oss själva. Örnen kom in i mitt liv strax efter björnen och örnens energi har uppmanat mig att se allt ur ett större perspektiv innan jag tagit viktiga beslut. Jag har varit och är tacksam. Örnen har kommit med budskap och visat sig fysiskt flera ggr. Den är mäktig.

Två veckor innan pappa dog åkte jag och min syster upp (2008) till Tornedalen med bil. Det var i slutet av december månad och vägarna var glashala. Vi kröp fram på vägen. Strax innan Korpilombolo såg vi en kungsörn som satt och kalasade på en död ren vid sidan av vägen. Eftersom vi körde såååå sakta såg vi hela skeendet på nära håll. Örnen vände sitt huvud mot oss och betraktade oss med tydlig blick. Näbben var gigantisk och blicken skarp. I utrarapid släppte han kadavret och klorna släppte greppet om kroppen. Sakta spred han ut de gigantiska vingarna och sakta, sakta höjde han sig och lyfte. Totalt koncentrerad på oss i bilen gled han iväg och försvann. Vi frös och tittade på varandra totalt tagna av det kraftfulla mötet med det magnifika djuret. I mun på varandra sa vi: ”nu är pappa på väg, nu kommer han att släppa greppet om det här jordelivet” Pappa var en skogens man och vi förstod örnens budskap. Det var stort. Det tog drygt två veckor så släppte pappa taget om sin fysiska tillvaro här på jorden.

Mitt bevingade kraftdjur har kommit och gått sen dess. Jag har gjort otaliga meditationer/inre resor och haft örnen med mig som vägvisare/guide. Örnen har bott i mitt hjärta, flugit ut och återvänt. Den senaste tiden har jag haft en större längtan efter min bevingade vän och hon har återvänt tydligare än någonsin. Jag har haft förmånen att få följa med på många flygturer och de senaste tillfällena har något oväntat hänt i vår relation. Jag känner en innerlig närhet och jag kan uppleva värmealstringen mellan oss. Jag känner mig berörd och levande vid mötena. Det är underligt (eller inte) hur levande det kan bli på en andlig och högre nivå.. Det är sant och verkligt. Och helt fantastiskt vilken trygghet och säkerhet som sprider sig i kroppssystemet. Allt blir stilla och samtidigt så levande. Jag känner mig så glad och tacksam. Jag är rent ut sagt förundrad hur meditationen har fördjupats i mitt hjärta. Jag har mediterat varje dag i ca 150 dagar och jag fortsätter.